Sillanpää var en fin naturskildrare och en stor stilist med förmåga att fånga en människas ömtåligaste känslor. I sina sju romaner och tio novellsamlingar beskrev han livet på landsbygden i västra Finland i impressionistisk och realistisk stil, medan han i sin skildring av människotyper använde sig av idéer från utvecklingsläran och genetiken. I Finland var Sillanpää inte bara en uppburen utan också en omstridd författare, eftersom han inte placerade sig på någondera sidan om den frontlinje som delade den mellankrigstida kulturen i två läger. Båda föräldrarna var av bondesläkt: fadern Frans Henrik Koskinen var bördig från Kauvatsa socken längre västerut i Satakunda, och modern Loviisa Vilhelmiina Mäkelä var bördig från Tavastkyro. De starka släktskapsbanden hade sin betydelse när backstugupojken Frans Eemeli knuffades in på en studiebana som var ovanlig i början av talet. Att han efter folkskolan fortsatte vid Tammerfors lyceum var resultatet av en serie lyckosamma sammanträffanden, men samtidigt ett uttryck för en stark folkbildningstanke och en målmedveten strävan att komma upp sig i samhället.
Finns på SVT-play i tio dagar till. Till hans förtjänst må sägas att han kämpade för det svenska språket i Finland. Men under inbördeskriget och dess efterdyningar var han en synnerligen aktiv vitgardist och sedermera Lappoman i dåligt sällskap bland annat med den beryktade Petter Forström. Så, den finskspråkige Sillanpää var ett gott val — även om han söp sig själv under bordet. En riktig nobelpristagare i litteratur gör sånt. Priset till Väinö Linna någon gång i början av talet hade förstås suttit bra. Ett litteraturpris skall utdelas på litterära meriter, inget annat.